Christmas Day

 
Varje juldag så träffar vi våra grannar för spelfrukost. Eller, jag har flyttat och Ringarna har flyttat. Men traditionen kvarstår, det är spel på juldagen med frukost och fikamys. Förra året låg lilla sessan i magen, men det visste vi inte om då. Och på juldagen förra året fick vi veta att vi  skulle bli en till, att Maja och Jakob skulle få en skatt. Tre veckor senare så fick jag och mitt hjärta reda på att de skulle vara två skatter på juldagsfrukosten. Så i år så var det lillkillen Olle och lilltjejen Lovelin. Och Lovelin dagen till ära invigde sin leopard pyjamas, för pyjamas är ett måste!

Sad

 
En gång fick jag höra någonting som då gjorde ont. Men det är väl så, sanningen gör ont. Jag fick höra utav en av mina förra lärare på gymnasiet som jag gillade väldigt mycket att hon aldrig hade sett mig le påriktigt. Hon hade aldrig sett mig le med mer än munnen. Mina ögon log aldrig samtidigt som min mun. Jag ville inte då erkänna det, men hon hade rätt. Jag var aldrig riktigt glad. Men sen kom trean på gymnasiet. Jag hade fått mannen som skulle visa sig vara mannen i mitt liv. Han som idag är pappan till mitt barn. Men jag var inte riktigt lycklig. Det fanns en sak som tyngde mig. Cancer. Cancer är ett starkt ord. Ett ord som många är rädda för, som det är tabu att prata om. Men jag bestämde mig för att skriva mitt projektarbete om cancer. Inte om vad cancer är utan om hur mitt liv påverkades av cancer. För året jag skulle börja sjuan så fick min syster cancer, och då blev jag den glada Elin. Många såg mig nog aldrig ledsen eller sur. Men innerst inne bodde en enorm sorg. Min syster överlevde som tur var, jag vet inte annars vad jag hade gjort. Men cancern tog den sanna glädjen ifrån mig, glädjen som går från munnen till ögonen och ut i hela kroppen. 
Så jag bestämde mig där i trean för att skriva om mitt cancer liv, hur är det för oss syskon. Jag gick igenom min mammas anteckningar och i och med det förlät jag henne. För sanningen är den att jag kände en ilska mot henne innan, för att hon övergav mig. När jag gick igenom allt, bearbetade jag det som ingen kurator eller psykolog lyckats göra med mig. Jag blev i slutet av projektarbetet inte bara ett MVG rikare utan jag fick tillbaka min riktiga glädje. Jag kunde le på riktigt med hela kroppen. 
Men varför tar jag nu upp detta? Jo, för att julaftons morgon så stängde dom av min systers maskin för medicin. Så fram tills julen 2011 så avskydde jag julen. Men den tog jag också tillbaka. Julen är nu glädje, värme, familj, vänner, pussar och kramar. Men framför allt hopp! Julen är nu mera den dagen vi besegrade cancer. Och jag hoppas att det snart finns ett botemedel som räddar alla människor. Men fram tills då så va rädda om varandra och våga känna!